Tron (imān) består av sex pelare

Innebörden av tro på Gud

Den innebär en fast tro på att Gud l existerar och en bestämd bekräftelse av Hans herravälde, gudomlighet, namn och attribut.

Vi kommer nu att diskutera dessa fyra mer ingående.

1. Tro på Guds existens

En medfödd disposition för att tro på Gud (fiṭrah)

Att bekräfta Guds existens är något hos människan medfött och något som inte ställer krav på bevis. Förvisso är det av detta skäl som de flesta människor, sina skiljaktiga religiösa uppfattningar till trots, erkänner Guds existens.

Även om vissa människor försöker utrota eller ignorera den gör den medfödda böjelse att tro på Gud l och tillbe Honom som Han har ingjutit i oss (fiṭrah) att vi i våra hjärtan vet att Gud l existerar, och vi söker alltid Hans hjälp och stöd vid katastrofer och i svåra tider.

De otaliga exempel vi känner till där människor har fått sina böner besvarade, sina önskningar uppfyllda och sin oro stillad visar utan skuggan av ett tvivel att Gud l verkligen existerar.

Beläggen för Guds existens är tydliga och många

Människan själv är ett av de mest centrala tecken som vittnar om Guds existens. Vi behöver bara reflektera över välsignelserna med förståndet, sinnena och den välproportionerliga kroppen vilka Gud l har skänkt oss. I Koranen sägs: För dem som har visshet i tron finns tecken [på Guds allmakt överallt] på jorden, och inom er själva. Varför inte [öppna ögonen och] se: (Sura ad̂-D̂āriyāt, 51:20-21)

• Alla erkänner intuitivt lagarna om kausalitet; dvs. att allting har en bestämmande orsak. Det är omöjligt för någonting att skapa sig själv eller att skapas utan en skapare, och det måste därför finnas en kausativ agent för de otaliga levande väsen vi ser omkring oss. Denna orsak är Gud l. I Koranen sägs: Skapades de kanske av en slump? Eller är de själva skaparna? (Sura aṭ-Ṭūr, 52:35) Versen säger helt enkelt att människor inte skapades utan en skapare och inte heller kan ha skapat sig själva, vilket betyder att det var Gud l som skapade dem.
• Den underbart felfria plan som kan skönjas i universum med dess högst raffinerade beståndsdelar; dess himmel, jord, stjärnbilder och träd och oräkneliga andra fantastiska under och imponerande storverk, visar tveklöst på en Skapare, dvs. Gud l. I Koranen sägs: Guds verk, som i allt är fulländat! (Sura an-Naml, 27:88) Ett exempel är stjärnor och planeter som alla rör sig i jämna banor kring sina respektive gemensamma masscentrum. I Koranen sägs: Solen skall inte skynda ifatt månen, och natten hinner inte upp dagen; var och en rör sig nämligen i sin [fastställda] bana. (Sura Yā Sīn, 36:40)

2. Tro på Guds herravälde

Innebörden av tro på Guds herravälde

Innebörden är att ha en fast tro på att Gud l är alltings Herre, Ägare, Skapare och Försörjare; att Han är den som ger liv och förorsakar död; att Han är den ende som kan göra gott och förorsaka skada; att allt gott vilar i Hans hand; att Han har makt till allt; och att ingen delar någon av dessa egenskaper med Honom.

Tro på Guds herravälde avkräver därför en muslim att tro att:

Gud l är den ende skaparen av allting i universum. I Koranen sägs: Gud är alltings Skapare… (Sura az-Zumar, 39:62)

Människans kreativitet inbegriper endast sådana processer som omvandlar någonting från ett tillstånd till ett annat – att sätta samman och bygga – och handlar inte om ursprungligt skapande, om att skapa någonting ur ingenting eller att föra någonting tillbaka till liv efter döden.

Han är alltings Ägare. Guds är herraväldet över himlarna och jorden och allt vad där ryms och Gud har allting i Sin makt. (Sura al-Mā’idah, 5:120)

Gud l är den ende som ser till att det finns försörjning för Hans skapelse, och det finns ingen annan som kan göra det. I Koranen sägs: Det finns ingen levande varelse på jorden som Gud inte sörjer för… (Sura Hūd, 11:6)

Han är den ende härskaren och styr allt som händer i universum. Han styr skapelsens ordning, från det högsta till det lägsta… (Sura as-Sajdah, 32:5) Människans förmåga att hantera sina världsliga angelägenheter är tämligen begränsad och beroende av det material som finns till hennes förfogande. När hon gör detta kommer hon antingen att lyckas eller misslyckas. Guds reglering av allt som sker i universum är emellertid genomgripande och är därför destinerad att vara verkningsfull eftersom det inte finns något som kan motverka den på något sätt. I Koranen sägs: Skapelsen är Hans och Han befaller över allt. Välsignad vare Gud, världarnas Herre! (Sura al-A‘rāf, 7:54)

De med Profeten b samtida polyteisterna trodde på Guds herravälde

De med Profeten b samtida polyteisterna bekräftade Guds herravälde och trodde att Han är alltings Skapare, Herre och Ordnare. Denna bekräftelse var i sig dock inte tillräcklig för att de skulle antas som muslimer. I Koranen sägs: Och om du frågar människorna: “Vem har skapat himlarna och jorden?” - svarar de helt säkert: “Gud.” Säg: “Gud ske lov och pris!” Nej, de flesta av dem är okunniga. (Sura Luqmān, 31:25)

Bekräftelsen av att Gud l är alla världars Herre och att Han är Skaparen, Ägaren och Den som försörjer genom sina välsignelser, för med sig att all tillbedjan måste riktas mot Honom utan att på något sätt sätta någon eller något vid Hans sida.

Det skulle vara befängt att först bekräfta att Gud l är alltings Skapare, Den som tar hand om allt och Den som ger liv och orsakar död, och sedan rikta en dyrkanshandling mot någon annan än Honom. Att göra så är ett fruktansvärt misstag och den värsta av alla synder. I Koranen sägs: Och Luqman talade till sin son och förmanade honom: “Käre son! Sätt inte medhjälpare vid Guds sida; att sätta medhjälpare vid Hans sida är att begå en svår orätt!” (Sura Luqmān, 31:13)

Då Profeten b tillfrågades om den värsta synden i Guds ögon svarade han: ”Att dyrka någon vid sidan av Gud trots att det är Han som har skapat dig.” (Ṣaḥīḥ al-Buk̂ārī: 4207: Ṣaḥīḥ Muslim: 86)

Det finns ingen levande varelse på jorden som Gud inte sörjer för… (Sura Hūd, 11:6) .

Tro på Guds herravälde ger ro i hjärtat.

Den som i fast övertygelse bekräftar att ingen av Guds skapelser kan undfly det som Gud l har bestämt, eftersom Han är människornas Ägare som för dem påbjuder det som Han anser klokt. Allt utom Gud l är skapat och i behov av sin Skapare som styr och kontrollerar allt. Skapelsen har alltså ingen försörjare eller övervakare utom Gud l, och ingenting ens så litet som en atom rör sig utan Hans tillåtelse. Detta leder till att människans hjärta sammanbinds med Honom, inte ber någon annan än Honom om någonting, förlitar sig på Honom i alla världsliga angelägenheter och lugnt, målmedvetet, ståndaktigt och full av tillförsikt tar itu med livets upp- och nedgångar. Ty så snart vi har gjort allt vi rimligen kan för att uppnå ett världsligt mål och bett Gud l om hjälp har vi också gjort vår plikt. På så sätt blir vi nöjda och åtrår inte det som andra har, fullt medvetna om att all beslutsbefogenhet ligger hos Gud l som skapar vad Han vill och för människorna väljer det som är bäst för dem.

3. Tro på att endast Gud har rätt att dyrkas

Att vittna om Guds enhet och rikta alla dyrkanshandlingar mot Honom ensam är själva förverkligandet av innebörden av utsagan ”lā ilāha illa Allāh”.

Vad innebär detta?

Det innebär en fast tro på att Gud l är den enda sanna Gud som äger rätt att dyrkas. Av detta följer att alla såväl synliga som dolda dyrkanshandlingar, såsom åkallan, gudfruktan, förtröstan, bönen, den föreskrivna allmosan, zakat (zakāh), fastan och hjälpsökande ska riktas mot Honom ensam. I Koranen sägs: Er Gud är den Ende; det finns ingen annan Gud än Han, den Nåderike, den Benådande. (Sura al-Baqarah, 2:163)

Versen gör det överväldigande tydligt att Gud l är en enda Gud, något som innebär att Han ensam är förtjänt av dyrkan och att ingen annan ska dyrkas vid sidan av eller i stället för Honom.

Betydelsen av tron att Gud är den ende som har rätt att dyrkas

Betydelsen av tron att Gud l är den ende som har rätt att dyrkas är tydlig i flera avseenden:

1. Att dyrka Gud l är det yttersta syftet med människornas och djinnernas existens. I Koranen sägs: Jag har skapat djinnerna och människorna enbart för att de skall dyrka Mig. (Sura ad̂-D̂āriyāt, 51:56)
2. Gudsdyrkan är också det som ligger bakom att Gud l skickade sändebud och uppenbarade gudomliga skrifter för att bekräfta att Gud l är den ende som har rätt att dyrkas och avvisa falska gudar som tillbes vid sidan av eller tillsammans med Honom. I Koranen sägs: Till varje samfund har Vi låtit ett sändebud komma [för att förkunna]: “Dyrka Gud och håll er borta från det onda!” (Sura an-Naḥl, 16:36)
3. Att dyrka Gud l är människans första skyldighet gentemot sin skapare. När Profeten b instruerade Muʻād̂ ibn Jabal z inför dennes uppdrag i Jemen sa han: ”Du ska till ett folk som tillhör Skriftens folk. Låt det första du kallar dem till vara att vittna om att det inte finns någon Gud som har rätt att dyrkas utom Gud.” (Ṣaḥīḥ al-Al-Buk̂ārī: 1389; Ṣaḥīḥ Muslim: 19) Det vill säga, låt dem rikta all sin dyrkan mot Honom ensam.
4. Tron på att Gud l är den ende som har rätt att dyrkas är själva förverkligandet av innebörden av utsagan ”lā ilāha illa Allāh”. Det arabiska ordet ”ilâh” (vanligen översatt till ”gud”) åsyftar vad som än dyrkas. Därför finns ingen gud som verkligen är värd dyrkan utom Gud l, och således ska ingen dyrkanshandling tillägnas någon annan än Honom.
5. Tron att Gud l är den ende som har rätt att dyrkas är en logisk följd av tron att Han är Skaparen, Ägaren och Den som styr och kontrollerar allt.

Innebörden av dyrkan (ʻibādah)

Det arabiska ordet ”ʻibādah” inbegriper alla de ord och handlingar som Gud l älskar och godkänner och som Han har påbjudit eller rekommenderat, oavsett om det rör publika dylika såsom den föreskrivna bönen, zakat eller vallfärd; eller dolda såsom kärlek till Gud l och Hans sändebud, förtröstan på Honom eller bön om hjälp från Honom.

Dyrkan omsluter alla tillvarons aspekter

Alla goda handlingar som utförs med goda avsikter betraktas som dyrkanshandlingar för vilka människan kommer att belönas.

Var och en av den troendes handlingar är en dyrkanshandling (ʻibādah) om avsikten med att göra dem är att komma Gud l närmare. Dyrkansbegreppet i islam är således inte begränsat till religiösa ritualer såsom bönen och fastan, utan inbegriper alla goda handlingar som utförs med goda avsikter. På så sätt betraktas en muslims alla goda handlingar som dyrkanshandlingar för vilka han kommer att få belöning i livet efter detta. Om han till exempel äter, dricker eller sover för att få styrka att lyda Gud l kommer han att belönas för denna avsikt. En muslim lever på detta sätt hela sitt liv för Guds skull. Att äta för att få styrka att lyda Gud l, att gifta sig för att hålla sig borta från otillåtna sexuella förbindelser, att söka kunskap, att ta en examen, att göra upptäckter, en hustrus omsorg om make, barn och hem är alla dyrkanshandlingar så länge de åtföljs av goda avsikter.

Skälet till att djinnerna och människorna skapades

Gud l säger: Jag har skapat djinnerna och människorna enbart för att de skall dyrka Mig. Jag begär ingen försörjning och ingen föda av dem. Det är Gud som drar försorg [om skapelsen], den Starke, den Orubblige. (Sura ad̂-D̂āriyāt, 51:56-8)

I versen berättar Gud l för oss att syftet med att skapa djinnerna och människorna är att de ska dyrka Honom. Han är dock inte i behov av deras dyrkan utan det är tvärtom de som på grund av sitt totala beroende av Honom är i behov av att dyrka Honom.

Den människa som försummar en skyldighet mot sin skapare och ger fritt spelrum för de världsliga njutningarna utan att begrunda den gudomliga bakgrunden till sin existens, blir som vilket djur som helst utan några privilegier alls i förhållande till andra djur. Djur äter och följer sina instinkter på samma sätt men de kommer inte likt människan att ställas till svars på Domedagen: …De som framhärdar i att förneka sanningen skall [under en tid] få njuta av livet och inta sin föda som boskapen betar; därefter skall [den eviga] elden bli deras slutliga boning. (Sura Muḥammad, 47:12) Genom att förneka sina skyldigheter mot sin Herre blir dessa människor som djur men i motsats till djur kommer de att straffas för sin olydnad, ty till skillnad från djur har de fått sig tilldelat intelligensens gåva.

Gudsdyrkans pelare

För att dyrkan (ʻibādah) ska vara giltig och tas emot måste den uppriktigt och ärligt riktas mot Gud ensam l och göras i enlighet med Hans sändebuds sunna.

Den dyrkan som Gud l har påbjudit är baserad på två viktiga pelare:

Den första pelaren: fullständig ödmjukhet och fruktan

Den andra pelaren: oinskränkt kärlek till Gud

Innebörden är att den dyrkan (ʻibādah) som Gudlhar påbjudit för Sina tjänare måste åtföljas av (1) fullständig underkastelse, ödmjukhet och fruktan inför Gud l, samt (2) oinskränkt kärlek till Honom där Han är den ende som man åkallar och ber om hjälp.

Kärlek som inte åtföljs av fruktan och ödmjukhet, såsom kärlekt till mat eller till rikedom, kan inte ses som dyrkan. På samma sätt kan inte fruktan som inte åtföljs av kärlek, såsom fruktan för ett vilt djur eller för en tyrannisk härskare, betraktas som dyrkan. För att en handling ska kunna bli en dyrkanshandling måste såväl kärlek som fruktan riktad mot Gud l finnas närvarande.

Gudsdyrkans villkor

För att dyrkan (ʻibādah) ska vara giltig och tas emot måste två villkor vara uppfyllda:

I Koranen understryks detta: …De som med hela sitt väsen underkastar sig Guds vilja och som gör det goda och det rätta skall få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem. (Sura al-Baqarah, 2:112)

Att ”med hela sitt väsen underkasta sig Guds vilja” innebär att bli varse monoteismens essens genom att uppriktigt dyrka Gud ensam.

Att ”göra det goda och det rätta” innebär att följa Guds påbud och Guds sändebuds vägledning (sunna).

Värt att notera här är dock att villkoret att följa Profetens vägledning endast rör rena dyrkanshandlingar som bön, fasta och åminnelse av Gud, och inte sådana handlingar som faller under den allmänna innebörden av dyrkan. Härvid avses sådant som man gör med en god avsikt i syfte att få belöning från Gud l, till exempel att träna för att få styrka att kunna dyrka Gudlbättre eller att idka handel för att försörja sin familj. När det gäller sådana handlingar är det tillräckligt att se till att man inte bryter mot Profetens vägledning eller begår förbjudna handlingar.

Att sätta någon eller något vid Guds sida (ŝirk)

• Shirk (ŝirk) står i motsättning till tron att endast Gud l har rätt att dyrkas. Tron att endast Gud l förtjänar att dyrkas och att alla dyrkanshandlingar måste riktas till Honom utgör den viktigaste och mest storslagna skyldighet en muslim har mot sin Herre, medan shirk i Guds ögon är den allra värsta synden och den enda som Han aldrig förlåter utan en djup och innerlig ånger från syndaren. I Koranen sägs: Gud förlåter inte dem som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Guds sida har sannerligen gjort sig skyldig till en oerhörd synd. (Sura an-Nisā’, 4:48) När Profeten b tillfrågades om den värsta synden i Guds ögon svarade han: ”Att dyrka någon vid sidan av Gud trots att det är Han som har skapat dig.” (Ṣaḥīḥ al-Buk̂ārī: 4207; Ṣaḥīḥ Muslim: 86)
• Shirk gör så att dyrkanshandlingar blir ogiltiga och utan värde. I Koranen sägs: Om de hade satt medhjälpare vid Hans sida skulle helt visst allt vad de åstadkommit ha gått om intet. (Sura al-Anʿām, 6:88) Den som begår den oförlåtliga synden Shirk är dömd till helveteselden för all evighet. I Koranen sägs: Gud utestänger den från paradiset som sätter medhjälpare vid Guds sida och elden skall bli hans sista hemvist… (Sura al-Mā’idah, 5:72)

Två typer av shirk: den större och den mindre

1. Den större shirk är när en dyrkanshandling riktas till någon annan eller något annat än Gud l. Att rikta ord eller handlingar som Gud l älskar till Honom ensam vittnar om monoteism och sann tro. Om man däremot riktar dem till någon annan eller något annat än Gudlär det en otrohetshandling och shirk.

Exempel på denna typ av shirk är att be någon annan än Gud l att göra en frisk eller öka ens rikedom, att förlita sig på annat än Gud, samt att falla ned på sitt ansikte i bön inför någon annan än Gud l.

Gud säger: Er Herre säger: “Be till Mig, så skall Jag besvara er [bön]”... (Sura Ĝāfir, 40:60)

…Och lita till Gud, om ni är sanna troende! (Sura al-Mā’idah, 5:23)

Fall ned inför Gud och tillbe [Honom]! (Sura an-Najm, 53:62) Den som riktar en dyrkanshandling till annat än Gud l är därför i strikt mening en icketroende.

2. Den mindre shirk är de ord och handlingar som fungerar som en språngbräda mot att begå stor shirk. Exempel på denna typ av shirk är att förlänga sin bön lite eller förstärka sin recitation av Koranen lite i syfte att få beundran från andra. Vid ett tillfälle noterade Profeten b: ”Det jag

fruktar mest för er skull är den lilla shirk.” Hans följeslagare frågade då: ”Sändebud från Gud, vad är den mindre shirk?” Han svarade: ”Att göra något i syfte att få beundran från andra.” (Musnad Aḥmad: 23630) Den som utför handlingar helt utan någon annan avsikt än att få beundran från andra och som inte hade förrättat en bön eller fastat om det inte hade funnits människor som kunde se det är dock sannerligen en hycklare.

Att be andra människor om hjälp med sådant som de kan hjälpa till med är en del av att vara människa och ha relationer till andra människor, och en av de saker i vardagen som är tillåtna.

Är att be andra människor om hjälp att begå shirk?

Islam syftar till att rädda människan från vidskepelsens bojor och från att underkasta sig någon annan än den enda sanna Gud –Allah.

Det är därför inte tillåtet att be de döda eller något annat livlöst om någonting eller ödmjukt underkasta sig dem. Att göra så är ren vidskepelse och uppenbar shirk.

Det är dock tillåtet att be andra människor om sådant som de kan göra, såsom att rädda oss från att drunkna eller be till Gud l för vår skull.